Plow the way for new adventures, please
Natalie gav mig ett underbart armband och sen kom tårarna på rad. Man har lärt känna så himla gott folk här i London och de har varit något mer än bara skolkompisar. De har blivit en del av vardagen och som en stor familj har vi haft så jädrans kul den här hösten som man inte hade kunnat ana.
Allting har ändrats på något sätt men man förstår inte hur. Det som jag vet just nu är att de männsikorna som jag har träffat den här terminen har påverkat mig, om hur jag är och hur jag tänker, men jag vet inte hur jag är - det får vi se när jag kommer hem. För imorgon är jag hemma, hemma i Sverige efter fyra obeskrivliga månader.
Kommentarer
Trackback